Projektkavalkaden 2023 tar paus
Sedan 2016 har SISAB årligen anordnat Projektkavalkad för sina arkitekter, landskapsarkitekter och projektansvariga. 2023 ser vi att uppdragen är färre. Vid horisonten anas de projekt vi skulle jobbat med. Men SISAB vilar inte.
Sedan 2016 har SISAB årligen anordnat Projektkavalkad för sina arkitekter, landskapsarkitekter och projektansvariga. Under trevliga omständigheter har vi nätverkat och bytt erfarenheter kring färdiga skolprojekt i Stockholms stad och sådant som finns, eller inom snar framtid kommer finnas, på ritbordet.
2023 ser vi att uppdragen är färre och utgörs främst av underhållsprojekt. Vid horisonten anas de projekt vi skulle jobbat med nu.
Men Sisab vilar inte. Malin Lövström, chef på Projektavdelningen, Susanne Christensson, chef på Fastighetsavdelningen, och Anni Björkskog, arkitekt SAR/MSA på Projektavdelningen, berättar i en kort film om nya arbetssätt, ny organisation och nya rollen teknisk förvaltare på SISAB.
Vi fortsätter utmaningen att i framtiden kunna förse Stockholm med nya förskolor och skolor och att underhålla det rika arkitekturarv som SISAB innehar. Vi pausar Projektkavalkaden men hoppas vi ses snart igen och får presentera projekt för varandra. Ta hand om er.
Läs mer om våra tidigare projektkavalkader
Bilderna ovan:
Kvarnbyskolan ritades av arkitekt Åke Östin, som innan han startade eget var anställd hos både Paul Hedqvist och Nils Ahrbom, båda kunniga inom skolor. Skolan byggdes 1971 i samband med att stadsdelen utvecklades. Totala ytan för tomträtten är 14 106 m² och byggnaderna är totalt 5 412 kvm. Skolan har cirka 440 elever, F-6.
Bild 1: Fasadfoto från 1989, Fotograf: Skoglund, Per (f. 1950). Källa: Utrednings- och statistikkontoret.
Bild 2: Terrazzotrappa, betongväggar och furuhandledare, robusta material som står sig i skolmiljö, 50 år senare fortfarande i mycket gott skick. En blå kulör med ett gult band som för ögat uppåt. En mättad kulör som skapar en intim omfamnande miljö.
Bild 3: Terrazzotrappan med sin omsorgsfulla utformning. Ljus grundfärg med mörk ballast. Kontrasterande trappsteg med mörka grundpigmentering och den ljusa finkorniga ballasten. Senare tillkommen kontrastmarkering i form av påklistrade remsor, delvis nedslitna.
Bild 4: Unik gestaltning av en 1970-tals skola. Genomtänkta proportioner, skala, färgsättning och fönster för ljusinsläpp och kontakt ute – inne. Värt att behålla.
Bild 5: Möten material, kulör, textur, temperatur, densitet, kontraster. Hållbart, rustikt, genuint, vackert. Den mörka skurkanten, en raritet i moderna trappor, skyddar väggen från blöta moppar.
Wow direkt. Här stämmer allt (utom det rangliga aluminiumpartiet in till trapphuset). Jag är golvad innan jag hunnit hitta en plats att vara på för att inta min sinnliga registrering. Efter den något klaustrofobiska och själlösa upplevelsen i Hus A tittar jag girigt på alla kvaliteter som uppenbarar sig framför mina ögon. Men jag besinnar mig och hittar min plats, en djup fönsternisch på vilplanet. Fönstret är smalt och högt, nischen inklädd i åldrad sliten furu. Ytan var kanske tidigare lackad, nu med fin patina. Jag sätter mig ned, innan jag blundar drar jag fingrarna försiktig över träytan, varm, lite sträv och torr trots regnovädret utanför. Trapphuset är som en kloss som fogats på huset, den är rustik, känns rejäl, den är doftfri och fri från drag. Jag hör regnet som smattrar mot rutorna, någon spelar klassisk musik på pianot i musiksalen. Jag känner rummet omfamna mig, en stadig famn, något att luta mig mot. Skalan, proportionerna passar min 1,61 m långa kropp, det är inte stort och överdimensionerat, kanske inga BBR mått som stämmer här.
Jag öppnar ögonen, den djupa blå färgen på betongväggen med tydliga spår från träformen som använts vid gjutningen gör det lilla trapphuset intimt. Jag sträcker ut handen och stryker den skrovliga kalla hårda ytan. Den gulmålade bården förstärker riktningen. Det breda handledaren i gulnad furu, nedslipad av många händer som gått här, har ett litet infräst spår. Kanske ska tummen glida längs spåret? Den 50-åriga terrazzon har fått några skavanker men är fullt duglig. Detaljeringen vid trappans början och slut tyder på att någon tänkte till, finkornigare ballast och en mörkare fyllning. Det kantiga trappräcket fungerar fint här inne, kanske är det pga de nätta proportionerna av smäckert stål som möter stor gedigen varm furu. Det gifter sig oväntat fint. Tänk alla elever och lärare som gått uppför denna trappa i över 50 år.
Snart kommer 5A, som jag lärde känna vid mitt besök i hus A. Jag berättar att detta är det finaste rummet i hela skolan, ett fantastiskt rum. De verkar inte hålla med mig men jag tror att de kommer titta på trapphuset lite extra framöver. Trots betongen och terrazzon har 5A äntligen sänkt rösten, de skrik-pratar inte med mig som de gjorde i sitt kapprum, som var helt fritt från alla tänkbara möjligheter att stanna upp och andas in, de pratar med mig med vanligt tonläge. Jag inbillar mig att det är trapphuset och dess intima varma atmosfär som gör att de hinner ta ett extra andetag och komma ned i varv innan de öppnar munnen.
//Anne-Maj Björkskog, arkitekt SAR/MSA, SISAB