Projektkavalkaden 2023 tar paus

Wow direkt. Här stämmer allt (utom det rangliga aluminiumpartiet in till trapphuset). Jag är golvad innan jag hunnit hitta en plats att vara på för att inta min sinnliga registrering. Efter den något klaustrofobiska och själlösa upplevelsen i Hus A tittar jag girigt på alla kvaliteter som uppenbarar sig framför mina ögon. Men jag besinnar mig och hittar min plats, en djup fönsternisch på vilplanet. Fönstret är smalt och högt, nischen inklädd i åldrad sliten furu. Ytan var kanske tidigare lackad, nu med fin patina. Jag sätter mig ned, innan jag blundar drar jag fingrarna försiktig över träytan, varm, lite sträv och torr trots regnovädret utanför. Trapphuset är som en kloss som fogats på huset, den är rustik, känns rejäl, den är doftfri och fri från drag. Jag hör regnet som smattrar mot rutorna, någon spelar klassisk musik på pianot i musiksalen. Jag känner rummet omfamna mig, en stadig famn, något att luta mig mot. Skalan, proportionerna passar min 1,61 m långa kropp, det är inte stort och överdimensionerat, kanske inga BBR mått som stämmer här.

Jag öppnar ögonen, den djupa blå färgen på betongväggen med tydliga spår från träformen som använts vid gjutningen gör det lilla trapphuset intimt. Jag sträcker ut handen och stryker den skrovliga kalla hårda ytan. Den gulmålade bården förstärker riktningen. Det breda handledaren i gulnad furu, nedslipad av många händer som gått här, har ett litet infräst spår. Kanske ska tummen glida längs spåret? Den 50-åriga terrazzon har fått några skavanker men är fullt duglig. Detaljeringen vid trappans början och slut tyder på att någon tänkte till, finkornigare ballast och en mörkare fyllning. Det kantiga trappräcket fungerar fint här inne, kanske är det pga de nätta proportionerna av smäckert stål som möter stor gedigen varm furu. Det gifter sig oväntat fint. Tänk alla elever och lärare som gått uppför denna trappa i över 50 år.

Snart kommer 5A, som jag lärde känna vid mitt besök i hus A. Jag berättar att detta är det finaste rummet i hela skolan, ett fantastiskt rum. De verkar inte hålla med mig men jag tror att de kommer titta på trapphuset lite extra framöver. Trots betongen och terrazzon har 5A äntligen sänkt rösten, de skrik-pratar inte med mig som de gjorde i sitt kapprum, som var helt fritt från alla tänkbara möjligheter att stanna upp och andas in, de pratar med mig med vanligt tonläge. Jag inbillar mig att det är trapphuset och dess intima varma atmosfär som gör att de hinner ta ett extra andetag och komma ned i varv innan de öppnar munnen.

//Anne-Maj Björkskog, arkitekt SAR/MSA, SISAB